Kämpa, kämpa tills allt är slut..

Kämpa tills kärleken är slut... I flera förhållanden har jag kämpat, kämpat för att hålla ihop det.. för att det ska fungera. Jag är inte den som packar och går för inget.. Men jag är den som också har tagit mest skada, jag har tröttat ut mig själv till den grad att jag inte orkar längre. Sen gått.. Hur länge ska man kämpa? Hur mycket behöver man få till svar för att fortsätta orka kämpa? Om den andra inte förstår vilket jobb man gör för att få saker att fungera. Jag har varit i förhållande där parterapi har varit med.. Och under pågående så har det blivit bättre..(för ett tag).. under sådana perioder när allt blir bättre, laddas batterierna och man orkar vill vara med en stund till... Men om man börjar se ett mönster och man börjar förstå att dom 30 dagarna av kamp blekna när det kommer en bra dag..när man förstår att det i största utsträckning är dåligt.. Då har jag packat och gått... Det är ändå bättre att vara singel än att leva i ett dåligt förhållande.. Men vad är då ett dåligt förhållande?? Jag vet av saker jag inte kommer att ställa upp på.. jag kommer inte att vara den som är tyst när jag tycker något är fel.. Jag kommer inte vara den som lägger mig i varje diskussion.. inte den som ber av att få vara kvar.. Jag har ett eget värde, jag har egna synpunkter och jag har egna drömmar om hur saker ska vara.. Jag ska väl ändå bry mig om mina drömmar och försöka uppfylla dom det är mitt liv det handlar om.. sen om någon vill dela det med mig.. ja jag kan kompromissa.. men inte så det tar ner mig en gång till.... Nu menar jag inte att jag ska vara ett ego och bara tänka på mig för det gör jag inte.. barn kommer alltid först.. sen jag och vid min sida (lika mycket) partnern... men att leva med någon som inte sätter värde i mig och mina drömmar mål det kommer jag inte att göra igen.. det finns för många av det bakom mig.. och det funkade inte då.. och kommer inte att funka längre fram heller..