Missupppfattning.nu

Jag har skrivit två inlägg i min blogg som en tjej tog åt sig av. Dessa två handlade inte alls om henne. Jag känner inte den människan. Så jag förstår inte alls varför hon har tagit åt sig av dessa. Har skickat henne ett mail och förklarat detta. Men skriver nu här att dom handlar INTE om henne, har hitentills inte skrivit ett dugg om henne. Och kommer inte efter detta heller att göra det.

Personen dock som det handlar om vet vad jag tycker om henne och vet att jag tycker det är fult av henne. Personen som skrev om sitt x heter Anna p. Hennes x som hon skrev om är nu död. Därför tar hon sig friheten att klanka ner honom så mycket det går. Detta tycker jag är fruktansvärt, jag förstår inte som jag skrev tidigare, hur man kan göra så. och inte känna empati för honom eller hans familj.

Morgonrocksdag i dag. Soffa dator. Pizza godis och film. Jag köpte tecknade Robin Hood till oss i julklapp. Så den har vi sett i dag, den är helt underbar.

Men mina tankar snurrar snurrar och snurrar. Vet inte vad jag vill. Känns som om jag springer i ett hamster hjul och inte kommer ut.
Paniken stiger för varje dag som går måste komma på vad jag vill.
Men totalt blankt. kommer på massa andra saker som jag retar mig på i stället.

Hittat en grej som dom gör reklam för nu som jag tänker fixa hem och prova i allfall Zumba heter det det är typ dans träning ser så roligt ut. Och det är inge kul att vara ute och gå nu. Snö så långt man ser och svin kallt. Blir inte av att man klär sig och går ut. Har inget trevligt sälskap heller så.

Träna inne. Har börjat lite sedan någon månad tillbaka men inte nå alvarligt.
Dags att ta tag i det nu så jag kan få ner B.M.I och vi kanske kan utöka våra familj så småningom. Jag måste ner ca 18 kg för att inte ha för mycke fettmassa. För har jag det så kapslar fettet in hormonerna jag bör ta. Och då funkar inte dem.

I jan slutar jag med mina medeciner också. Och då blir det plugga av med körkortet. Har blivit stopp där nu då den nya medecinen funkar mot deppet men slår ut minnet.

Sitter fast kommer inte framåt, vill kanske springa fortare men måste lära mig gå igen. Komma upp på fötter för att sedan gå. En dag ett steg i taget. Men jag ska framåt jag skall komma på vad jag vill och jag skall klara de mål jag har satt upp. Det får ta den tid det tar men jag skall nå målet!

"Jag är mjuk, mjuk som ett barn
Jag är rädd för ensamhet
Men en stenhård verklighet,
får mig byta identitet
Jag blir hård, hård som en sten
Som en stålbegjuten form, som en vind i uniform
Kall som en storm
Jag vill bestämma min dag Och jag hoppas att jag,
kan stå på egna ben
Men jag får inte vara svag Och du fordrar att jag,
blir lika hård som sten"
/ Ted Gärdestad - Stenansiktet.


Närmare mig än så här kan man nog inte komma i en text.
Äntligen har jag hittat en person som förstår mig helt.
Någon som fattar hela Linda. Som ser mig exakt för den jag är.
Som förstår mitt inre, som vet hur skör, känslig jag är.
Min sambo har förståt mig.

I så många år blev jag formad av andra, fast jag kämpade så hårt för att överleva.
Jag lever det gör jag, men så trasig jag blivit på insidan.
Jag fick så ofta höra att jag inte dög till något, att jag var dum i huvudet. Att jag aldrig kunde lära mig.
Till slut efter att hört det så länge ramlade det in och förstörde. Jag trodde på det!
I andras munnar skulle jag tänka på vad folk säger.
Vadå tänka på vad folk säger eller tycker?
Har inte dom egna liv?
Jag struntar i vad andra säger om mig, bryr mig inte om vad dom säger! (lögn) Men jag försöker ändå inbilla mig det.
Jag suger åt mig vad alla tycker.
Ser någon på mig konstigt tex på stan undrar jag vad denne tycker.
Kommer själv på allt negativt jag kan , mår skit dåligt över vad denne person kanske tycker.

Hur ska jag ta mig ur detta? Jag bryr mig, kanske för mycket.
Mår någon dåligt så måste jag göra något för den så jag kan må bra.
Men bara för en stund.
Jag är rädd för att göra bort mig, rädd för att prova.
Ingrott sitter tanken på att det spelar ingen roll för jag kan inte. Jag är för dum! Jag kommer att misslyckats! Så varför försöka?

Jag har inget läshuvud, har aldrig varit intresserad av det heller. En stor förklaring till det fick jag dock för ett par år sedan.
Jag fick göra dyslexi prov. Och jag har grov dyslexi. Inte undra på att jag hade det så jobbigt i skolan. Inte undra på att jag aldrig tyckte det var roligt.
Varför fick jag inte hjälp med det tidigare? varför? tänk om?
Nej nu blev det som det är. Nu undrar jag bara vart jag skall gå här nest.
Vad skall jag göra? vad kan jag göra?
Jag vet inte!!!

Läser andra bloggar!
Och blir så arg på dessa 20+ åriga brudar som sitter och skriver så mycke dynga.
Ego trippade, insnöade människor. Som i mina ögon helt och hållet saknar empati.
Vart har dom blivit så okänsliga?
Jag tror inte deras föräldrar sagt: Ni ska inte bry er!
Vart gick det fel för dom?

Titanic - Song

jag tänder ljus varje år
min kind våt av saknadens tår

på dagen du tog ditt sista andetag
du kämpade så hårt ville inte visa dig svag

på födelsedagen din
men inget kan ta bort saknaden min

åren går, ljusen brinner
men smärtan aldrig försvinner

Det tär på dig
spild tid
gift i dina ögon
bortglömd tid
gift i dina lungor
bortblåst tid
att tiden rinner mellan dina fingrar är en sak
men hur mycket gift klarar din kropp av?
tiden går att spara
förrutnelsen av din kropp går att sakta ner
Det tär på dig
och det kan inte bara vara jag som ser
inte bara jag som vet
maktlös tar jag i mot dig i min famn
håller hårt om dig
älskar dig
hoppas på att jag kan vara ett motgift
men jag vet att det kommer en dag då jag inte kan läka dina sår!