ADD, ångest, panikångest och ptsd

Att ständigt överanalysera, att ständigt nedverdera sig själv, att leva med konstant oro för framtiden. Att varje kväll lägga huvudet på kudden och tankarna drar iväg i 400 blås.
Jag klarar inte detta, vad har jag gjort för bra? kommer jag någonsin göra något bra? Nej jag räcker inte till. Jag kan inte.
Jag är inte smart nog, jag är inte snygg nog. Varför äns försöka jag kommer iaf att misslyckas.
Jag kommer inte klara provet, kommer inte få till det jag har för händerna.

Att hela tiden ha dessa tankar. Att ständigt försöka kämpa emot dessa tankar och att fortsätta framåt. Att själv försöka övertala sig själv att jag kan, jag är värd detta och så mycket mer. Att försöka övertyga sig själv att jag är smart, vacker osv fast jag inte tror på det.

Det spelar ingen roll att någon annan ger en komplimang. Även om jag lärt mig att säga tack ist för det jag spontant tänker. Så tänker jag fortfarande att du e ju dum på riktigt.

Att ständigt leva med rädslor som gör att man alltid sätter sig med ryggen mot en vägg el liknade. Att höra folk skratta på stan och på engång ta åt sig och givet så skrattar de åt mig.
Att veta om att jag inte riktigt kan följa ett samtal utan att koncentrationen bryts. Att alltid komma med 7-8 sidospår innan jag är klar med det jag ville berätta om. ( om jag kommer fram till det jag tänkte från början)
En enkel sak som att städa mina 65 kvadrat tar minst en dag. Börjar att dammsuga i hallen.. hittar en vante..lägger vanten i lådan.. bredvid lådan ligger dotterns leksak.. tar in den till hennes rum.. å här hänger tvätten.. Börjar ta ner tvätten.. vad är det som låter?? å dammsugaren i hallen... går tillbaka och dammsuger.. skorna måste ställas upp på hyllan..å jag behöver lite musik.. stänger av dammsugaren.. går in till sterion.. måste leta cd.. på cdtället står ett glas.. in i köket med det.. å titta papper till pappersinsamlingen... (ni förstår)

Rutiner är ett måste, lägga fram kläder kvällen före osv.. men om jag tar på ett par strumpor med hål i på morgonen.. då kan hela dagen blì rubbad... måste leta nya strumpor... å titta jag har inte tagit ner tvätten.. en mössa.. till hallen å lådan.. så är det samma visa som med städningen..
Varför kan inte jag fungera som andra människor? för att jag är värdelös på allt klarar inget! Hjärtat börjar slå fortare, halsen dras åt, jobbigt att andas, jag kommer att dö, jag sitter på golvet och försöker "andas i kvadrat" medans tårarna sprutar.

Så här ser bara några små stunder ut i mitt liv med mina diagnoser!
En ständig och oändlig kamp.

Långdistansförhållande!

Bara ordet långdistansförhållande, låter jobbigt i mina öron.

Men jag tror på att det kan fungera. Jag har haft x som jobbat borta och veckopendlade.
Saknaden är svårast, men man tar vara på tiden tillsamans på ett helt annat plan än när man ses varje dag. Man tar inte varandra förgivet. Man lyssnar bättre på vad den andra pratar om.
Det blir ett djupare samspel.





"5 tips till alla i ett långdistansförhållande – det går att få det att funka!

Alla förhållanden är såklart olika, vissa bor ihop och andra isär. Erika Svensson har i 4,5 år haft ett långdistansförhållande. Hon delar med sig sina bästa tips på hur du som har ett distansförhållande kan få det att fungera!

1. Fokusera på varandra när ni väl ses. Stäng av era mobiler om det behövs för att på riktigt kunna ta till vara på stunden.

2. Se till att alltid ha en träff inplanerad, även om det är långt fram. Det känns mycket mer lätthanterligt om man kan räkna ner dagarna till nästa träff. Jag och Mikael försöker alltid boka ett nytt datum innan vi skiljs åt.

3. Värdesätt era träffar. 
Se till att träffen blir av, oavsett om annat kul dyker upp. Och om du måste avboka, se till att boka ett nytt datum på en gång.

4. Prata ofta. Blanda riktiga träffar med Skype- eller telefonsamtal.

5. Gör saker ihop även om ni är ifrån varandra. Se samma serier och prata om dem efteråt, eller varför inte streama och diskutera innehållet över Skype samtidigt?"


Bra tips. Dock vet jag att saknaden och i mitt fall seperationsångesten är riktigt fördjävligt. Men vad ska man göra åt att detta landet är så långt?