Varje förhållande
börja lika två parter möts, dom blir kära.
Sen kommer
smekmånaden med kaninliknade aktiviteter, mycket mys gos och man bara tänker på
den andra personen.
Vardagen börjar
sen sakta rulla in.. Och vi börjar lära känna varandra. Nackdelarna och de
negativa bitarna hos parten börjar dyka upp.
Vi spelar spel,
vi visar oss först från våran bästa sida.. sen blir de negativa bitarna större
än vad dom intelligent är.
Vi testar vart
går partnerns gräns, hur långt kan vi trycka på.
Vi undersöker den
andra till gränsen och sen backar vi.
Svartsjuka, och
andra mindre trevliga erfarenhets sjukdomar..
Jag har själv
stått på båda sidor om otrohet.
Jag har själv
gjort en hel del hemska saker under mina tidigare förhållanden och jag har
blivit utsatt för en hel del skit på ren svenska.
Jag vet att jag
INTE kommer att göra vissa saker igen. Som tex att tappa bort mig själv.
Jag har inte den
bästa självkänslan eller självförtroendet, men jag är vilje stark jag är stark
och jag vet att jag kan väldigt mycket. Jag vet att jag har ett värde och att
jag ska bli respekterad. Jag vet att jag är bra som jag är, jag är en jävligt
bra flickvän, sambo osv.
Jag har massor
att ge till rätt person, dock har jag trott många gånger att jag har träffat
den men det har visat sig vara fel.
Så jag har börjat
om från början flera gånger och är så less detta spel...
Jag vill hitta
min "leva lyckligt i alla våra dagar" men man måste gå igenom vissa
faser i ett förhållande.. Och det vet jag inte om jag orkar med...
Jag tror att
väldigt många går i sär innan det blir för seriöst just pga det jag nyss har
skrivit om.. Jag är dock villig att kämpa för det jag tror på och det gör jag
med varje liten del av min kropp tills det inte finns någon ork kvar...
