Psykisk misshandel 2

Varför det finns folk som trycker ner andra kan inte jag svara på,
vet dock att jag för många gånger råkat ut för sådana.
Och att det har satt sina spår djupt hos mig.

Jag har svårt med så mycket som andra människor ser som självklara.
Att ta åt mig av en komplimang, jag menar att tro på den när någon säger något positivt om mig.
Tack! (men du har fel) är vad mitt huvud säger.
Tack! (men det säger du bara för att du vill ha något) är vad mitt huvud säger.

När jag går på stan och möter två personer som går och skrattar.
Så tänker mitt huvud att det är mig dom skrattar åt!
När någon säger att denne tycker om mig. Så tänker huvudet aldrig finns inte på världskartan,
varför skulle du tycka om mig? Jag har inget, inget alls att ge dig.

Jag har en evig kamp i mitt huvud! Men jag väljer att inte visa det
jag sträcker på mig och visar mig kaxig ist.
Jag kan jag vågar.. Eller jag tar djupa andetag och hoppar även om jag
inte vill eller vågar om jag tänker en stund.

Så fruktansvärt många människor har hjälpt till att trasa sönder mitt inre.
Men några få hjälper mig att bygga upp det sakta men säkert!
Den absoluta bästa människan till att hjälpa mig med mitt trasiga inre är jag själv.
Ju mer jag lär mig om mig själv ju starkare blir jag!
Ju mer jag förstår om mig själv, varför jag gör som jag gör. vilka som är mina mål osv.
Ju starkare blir jag! Ju mer tycker jag om mig själv.
Och börjar förstå att jag faktiskt är älskvärd, jag är en bra människa, en bra mamma,
en bra vän och en fantastisk partner.

Jag är öppen, rak, ärlig och jag vet innebörden av orden respekt, empati och sympati.
Jag är omtänksam och varm. Men bara när jag själv vill. Jag är en känslo människa.
Men bara när jag vill visa det!
När jag är bland vissa människor visar jag inte mig utan tar på masken och blir den
kaxiga eller den som skämtar bort allt. Det är mitt försvar för att inte "gå under".
"gå under" botta mig och visa mina riktiga känslor.

I dags läge finns det en person i mitt liv som jag inte kan dölja det för. Spelar ingen roll vad jag gör. När jag är med denne så kommer alla känslor helt ärligt och jag kan inte dölja vad jag känner.
Att gråta inför en annan människa är det värsta jag vet! Ett stort bevis på min svaghet
och att vara svag kan jag inte vara! Jag hatar när folk ska trösta om dom ser att jag
mår dåligt, för om någon bryr sig så blir jag mindre. Men med denne personen börjar det
släppa. Jag känner att jag får känna och att det är så det ska vara. Och det är skrämmande
men skönt.

Min resa i att hitta mig har kommit väldigt långt! Men utan sådana personer runt mig skulle
jag inte ha börjat den resan alls. Då hade jag för länge sedan gett upp!

Så TACK till er som hjälper mig, till er som tror på mig!