Sjukskriven...

"Att ha ångest och depression är som att känna sig livrädd men samtidigt vara så trött så du känner dig utmattad. Som att ha rädsla för att vara otillräcklig och en besvikelse, medan man inte har någon kraft att vara produktiv. Att ha viljan att umgås men samtidigt är man folkskygg och isolerar sig. Att vilja vara ifred men samtidigt inte känna sig ensam. De är som att bry sig om allt in i minsta detalj och sedan inte bry sig om någonting. Och ibland vara översvämmad med känslor för att senare känna sig helt tom och paralyserad.

Att inte ha någon tro på förbättring, ingen tro på sig själv . Att ha vetskapen om att de är en sjukdom men ändå ha tankar om att de är självförvållat och vekhet som gör att man är så värdelös. Att känna sig ensam och annorlunda. Känna sig orolig för att andra inte tror att man är sjuk eftersom man inte tror de själv. Och när man stundvis mår bättre får man skuldkänslor för att man inte förtjänar att må bra. Och när man är i de djupaste mörkret känns de som att man är instängt i sin egen kropp som att gå på ett automatiskt läge, som att de är en dröm. Hjärnan känns som den håller på att stängas av, de går inte att koncentrera sig och om de blir för stimmigt runt om kring så kommer ångesten smygande och de känns som att kroppen ska sprängas i tusen bitar. De gör så ont!!

De känns som att man långsamt dör, som att drunkna i sin egen kropp. De känns som att ingen förstår hur dåligt man faktiskt mår. Man har dåligt samvete gentemot alla som drabbas av att man är sjuk."

Efter en höst och början på ännu en vinter som bestått av mycket negativa händelser, beställde jag en tid hos min läkare.
Utmattnings depression och förhöjd ångest så han. Medicin så han!

Som tur var fungerade dessa anti depp piller. De tog inte bort mina känslor, men de sänkte ångesten.

Jag måste lära mig att andas, stanna upp och andas. Nu har jag kört på och bite ihop för länge igen. och resultatet av det blir ju att jag rasar.