Sköldmö (isländska: skjaldmær)
En kvinna som i forna tider valde att delta i strid.
Fenomenet med sköldmör återkommer flitigt i de nordiska sagorna.
Flickor/ Kvinnor som klädde sig i manskläder, övade dagligen för strid.
Det sägs att dom var så "djärva så dom lät sig inte smittas av vällust"
Dom la allt kvinnligt åt sidan, tvingade sin själ till manlig vildhet.
Berömda sköldmöerna:
Hervor (Hervör) i Hervarar saga
Brynhild (Brynhildr) i Völsunga saga.
Den senare beskrivs även som en valkyria, och valkyriorna bör nog
ses som Odens sköldmöer.
Gefjon dotter till kung Gylfe vars mäktiga staty står i Köpenhamn.
Stridande kvinnor omtalas även av Saxo Grammaticus – trehundra sådana sägs ha kämpat
på den danska sidan i Bråvalla slag.
Vi kan även läsa om stridande kvinnor bland cimbrer, markomanner och goter,liksom med amasonerna.
Kvinnliga krigare är heller inte okända i andra historiska epoker eller andra delar av Europa,
vilket namn som Boudicca och Jean d’Arc påminner oss om. Dessa skiljer sig dock från de klassiska
sköldmörna på så vis att det hos dem snarare tycks ha varit en desperat handling för att försvara
ett folk som hotats med undergång, medan sköldmörna snarare framstår som ”vanliga” krigare.
Detta kan vara värt att ha i åtanke när man låter sig inspireras av vårt folks historia.
Vårt folk framstår förr som ett folk där kvinnans ställning var så hög att hon kunde välja att bära vapen, och träda in i
en av de mest manliga sfärer som finns; krigets sfär. Samtidigt var detta inte ett sådant samhälle
som queerteoretiker och radikalfeminister strävar efter, ett samhälle där könsrollerna upphävts i
ett enda androgynt kaos. Istället hade detta samhälle tydliga könsroller, men det fanns en
möjlighet för de kvinnor som kände sig väldigt obekväma med den klassiska kvinnorollen att välja
något annat.
Intressant är att det i det mer arkaiska albanska och sydslaviska samhället, som i många fall
bevarat riktigt gamla indo-europeiska seder och myter, in i modern tid förekom fenomenet
”svurna jungfrur” (albanska virgjineshtë, slaviska tobelija). Detta innebar att en kvinna svor
en ed att bli en man, och efter detta levde som en, klädde sig som en, och även deltog i
blodsfejder som en man. I likhet med den nordiska sköldmön levde också en sådan svuren jungfru
i livslångt celibat.
Förekomsten av sköldmöer är idag omtvistad.
Det finns kvinnogravar med vapen i det arkeologiska fyndmaterialet men åsikterna går
isär om hur dessa ska tolkas. . I danska gravfynd har man funnit spjut med kvinnonamn,
och vi vet inte om dessa namn syftade på deras ägare.
Dessutom har vi ju bara funnit en bråkdel av alla gravar från den tiden.
Magnar Enoksen tar upp både skriftliga och arkeologiska belägg som starkt tyder på existensen av
sköldmör.
Lars Magnar Enoksen anser i Vikingarnas stridskonst att kvinnliga krigare var en realitet.
Historikern Johannes Skylitzes nämner kvinnor som slogs vid belägringen av Dorostolon.
Den irländska medeltidskrönikan "Cogad Gáedel re Gallaib" beskriver vikingainvasioner av England
och hur en av de invaderande flottorna leddes av den "Röda Flickan" som gjorde sig känd för sin
grymhet.
På senare år har analyser av skelett i gravar efter nordiska migranter i England antytt till en
mycket jämnare distribution av män och kvinnor än man tidigare trott.
Bland dessa gravar har man kunnat visa kvinnor som begravts med vapen.
Carol J. Clover, hedersdoktor vid Lunds universitet ,
har anmärkt att kvinnor som uppvisade manliga ideal som självständighet och stolthet uppskattas,
medan män som inte uppvisar detta ses ned på. Baserat på den observationen har hon föreslagit
att medan det var svårare för en kvinna att uppnå denna status så var det inte alls omöjligt
och att kvinnor skulle begravts med vapen skulle vara en symbolisk handling för att visa de
var starka och mäktiga kvinnor. Det har upptäckts att kvinnor med hög social status begravts
med vapen, vilka i somliga fall tagits ut ur graven utan att andra gravgåvor rörts vilket tyder
på en ritual. I sådana gravar måste svärd och vapen haft ett starkt symbolvärde och tyder inte
på att kvinnorna varit krigare i livet. Och andra sidan så finns det många exempel på kvinnogravar
med vapen som inte tillhört aristokratin vilket gör att den förklaringen inte är allmängiltig.
I det senare fallet kan det kanske ha varit frågan om sköldmöer.
Sköldmör i sagorna:
I Hervors och Heithreks saga kan man läsa om två krigarkvinnor med samma namn, Hervor.
Historien / sagan kretsar kring det magiska svärdet Tyrfing som smitts av dvärgar.
Det finns inslag både av profetior och nekromanti, bärsärkar och jättar.
I Bosis och Herrauds saga nämns också en sköldmö, nämligen Bosis mor Brynhild.
Brynhild var sköldmö innan hon gifte sig med Thvari och födde Bosi,
men i övrigt är hon mest en statist i sagan. Även denna saga innehåller fantastiska element,
som när de båda vännerna beger sig till bjarmernas land för att stjäla ett gyllene ägg.
I Gesta Danorum
Framträder tre sköldmör som både dugliga krigare och generaler. En saga där kriget
mellan kungarna Harald och Ring beskrivs.
I Völsungasagan och Nibelungenlied
Gränsen mellan valkyria och sköldmö är tämligen
flytande vad gäller Brynhild, som spelar en central roll.
Valkyria, Valkyrja (ungefär: val, fallna krigare, kyrja, som korar) var i nordisk mytologi ett
kvinnligt andeväsen som vid slagfälten i Midgård valde ut de krigare eller einhärjare som skulle
dö och förde dem med sig till Valhall.
Hos germanska folk i allmänhet förknippades valkyriorna med skräckfyllda ting. I Norden
förknippades de däremot med guden Oden och förutom uppgifterna på slagfältet så betjänade
de vid festerna i Valhall. Det var de som serverade gudarna och hjältarna mjöd och fläsk.
En historisk koppling till valkyriorna kan ses genom de iriska medeltidstraditionerna om
ingen ruaidh "den röda flickan" som vid 900-talets slut i spetsen för en vikingaflotta härjade
i trakten av Ulster och gjorde sig känd för sin grymhet.
Det finns ett antal namngivna valkyrior, men gränsen mellan valkyrior, nornor och diser är
flytande och flera av nedan uppräknade kvinnliga väsen omnämns också i andra roller.
De är här sorterade efter sina huvudsakliga uppgifter:
Skögul eller Skagul med den särskilda uppgiften att fylla på Odens mjödhorn
Rist i huvudsak betjäning
Mist i huvudsak betjäning
Freja i krigiska uppgifter, fruktbarhet, husfruns beskyddare.
Gunn i huvudsak krigiska uppgifter
Hild i huvudsak krigiska uppgifter
Härfjätter i huvudsak krigiska uppgifter
Skeggjald eller Skäggald i huvudsak krigiska uppgifter
Ganndul i huvudsak krigiska uppgifter
Skuld (även omnämnd som en av de tre nornorna)
Andra valkyrior är bland annat Rota, Trud, Lökk, Göll, Geirahöd, Randgrid, Rådgrid,
Reginleif,Brynhild och Sigrun
Nornor (fornnordiska nornir): (På modern isländska betyder nornor häxor.)
De tre nornorna Urd, Verdandi och Skuld (Urðr, Verðandi ok Skuld) och det har sagts
att de i den ordningen representerade det gångna, det varande och det kommande.
Dessa tre var ödesgudinnor i nordisk mytologi. Enligt somliga uttolkare ska Urd i
(den samgermanska) begynnelsen ha varit ensam ödesgudinna.
En norna kunde vara både god och ond.
De levde i en hall vid Yggdrasils rötter intill Urdarbrunnen. Där tog de vatten ur
brunnen och sand från marken omkring den jättelika asken och öste över trädet så att dess grenar
inte torkade eller ruttnade. Nornorna avgjorde alla levandes öde genom att spinna på livets trådar.
Snorre Sturlasson förklarar i sin Edda att det förutom dessa tre även finns ett otal mindre
nornor som följer varje människa ifrån födelsen till döden och formar dennes öde.
Nordborna var fatalister och liksom hos grekerna omfattade ödets nycker även gudarna -
nornorna lät inte ens dem få veta hur långa trådarna var eller vilka trådar som vävdes samman.
Nornorna motsvaras i grekisk mytologi av moirerna och i romersk mytologi av parcerna.
"En ask vet jag stå, Yggdrasil heter den
dess höga stam är stänkt med vitgrus;
dädan kommer dagg som i dalar faller,
grön står asken vid Urds brunn alltid.
Dädan komma mör som mycket veta,
tre ur det hus som vid trädet står;
Urd heter en, den andra Verdandi -
de skuro i trä - Skuld är den tredje;
de skipa villkor, skifta livslotter,
mäta ödet åt människors barn."
/ Völvans spådom, vers 19-20
Diser:
Den främsta disen var Vanernas dis - Vanadis också känd som Freja.
Och Alfhild har omnämnts som en soldis.
Diser var i nordisk mytologi en grupp kvinnliga andeväsen. Förmodligen avsåg namnet ursprungligen
diar, det vill säga gudar eller kungar av indoeuropeiskt ursprung.
Traditionerna om diserna verkar ha varierat i olika delar av Norden. I Svealand var diserna
förbundna med disablotet i samband med distinget i Uppsala, vilket hölls i början av februari.
Andra platser, som kan kopplas till diser, finner man genom ortnamnen, exempelvis gården
Disarås i Edsvära socken i Vara kommun, offerkällan Disakällan på gränsen mellan Göteve
socken och Sörby socken i Falköpings kommun och gånggriften Disarör, även den i Göteve,
är några exempel från Västergötland.
I Östergötland finns gården Disevid i Heda socken. Namnets äldsta stavning är Disewij,
det vill säga en offerplats helgad åt diserna. En bit norr om gården finns en gravhög vid
namn Disevids kulle, som ligger vid landsvägen 1,2 km öster om Heda kyrka. Intill gården
finns även Disevid lundar, en lund som av tradition alltid ska ha fyra träd.
I Norge och på Island hade diserna snarare rollen som ättens skyddsväsen, men kunde också
uppträda vid barns födelse och i strid.
Amasoner(grekiska αμαζόνες):
Dessa var i grekisk mytologi en stam av iranska kvinnokrigare i
Sarmatien i Skytien. Amasonerna talade skytiska, ett östiranskt språk.
De sägs vara döttrar till den olympiska guden Ares.
Grekerna trodde till en början att dom härstammade från nordöstra mindre Asien,
senare ansågs de bosatta i Centralasien.
Det sades att dessa kvinnor bodde i en stat helt utan män, en granstam gjorde de unga flickorna
gravida två månader om året. Alla pojkar som föddes sattes ut i skogen eller sändes till
sina fäder sedan man gjort dem inkapabla att strida.
Flickorna uppfostrades i en krigarkult där man skulle ha dödat tre fiender i strid innan man fick
lov att skaffa barn.
En senare etymologisk myt, som försöker förklara namnet "amazoner" ur "utan bröst",
menade att amasonerna skar av sitt vänstra bröst för att lättare kunna hantera en pilbåge.
I den grekiska konsten avbildas dock aldrig amasonerna så :)
