Strax innan hon fyllde ett år gick jag och hennes far isär.
Under det kommande 2 åren gick jag i genom ett rent helvete. Jag var 20 år, hade ingen utbildning och inget jobb. Det var en period jag inte hade något eget hem. Jag visste inte vem jag var eller vilka vänner jag fortfarande hade vid min sida.
Med hjälp av en underbar vän fick jag tillbaka lite självförtroende och styrka. Han hjälpte mig att inse många saker och han talade om att det enda man måste göra här i livet är att dö!! ( Du måste inte äta, inte sova, inte leva, men man måste dö!)
Tack min vän för allt du gjorde för mig!!
Jag löste det med boende, gick på soc men hade fortfarande inte något jobb eller utbildning. Dagen då min dotter fyllde två år är en av de saker jag har mest ångest över. Jag hade inte råd att varken hälsa på (hon bodde hos sin pappa och jag hade henne när det var möjligt.) eller köpa något åt henne. Det är något jag fortfarande mår dåligt över och som märks varje gång det är jul eller hon fyller år. Hon får kanske lite väl mycket nu i stället.
Med tiden hittade jag en kille om jag flyttade i lag med. När vi dejtat och bott i lag i över ett år bestämde vi att vi skulle slänga p-pillren och försöka få ett syskon till Ronja. Min mens började hoppa lite som den ville. Varje gång jag gick över tiden sprang jag med stort hopp och testade mig. Men inte visade det positivt och timmarna/samma dag/ eller dagarna efter började jag blöda. Under 2004 blödde jag 4 gånger på hela året. För varje gång jag började blöda försvann en del av min kvinnlighet, en del av mig. Sex som från början var ett bevis på känslor och kärlek blev till något ont, ett måste, ett barna-skapande-maskineri. Något som var känslolöst och kärleken började försvinna.
Bäbismagar och barnvagnar på stan (som brukade få mig att le) blev en plåga. Dom fanns ju överallt och alla idioter blev gravida, men inte jag. Efter totalt varit ett par i ca 7 år gick vi isär av många olika anledningar. Och fortfarande utan att blivit gravid. Under alla dessa år så försvann en del av mig varje gång jag blödde.
Nu för ungefär ett år sedan började jag dejta min nuvarande sambo. Min cykel hade börjat bli jämn och jag blödde med ungefärligt jämna mellanrum. Men efter vi dejtat ett halvt år upphörde den, mina bröst ömmade , jag mådde dåligt osv (hopp och rädsla tändes)
På gyn fick reda på att jag har PCO-S. Som innebär för mig att jag måste äta p-piller för att hålla ordning på "grejerna" . Och att jag måste då äta extra hormoner för att bli gravid. Det beskedet var ju en stor lättnad, nu fick jag ju svar på vad det hela handlade om. Men jag blev också jävligt förbannad. Här hade jag sprungit på gyn med diagnosen " ofrivillig barnlöshet" och ingen hade märkt vad som varit fel. Och för min nya gynokolog tog det ca 8 min att ställa diagnosen PCO-S.
Läs länken så får ni veta mer om PCO eller PCO-S
http://vard.vgregion.se/sv/Sjukdomar-och-besvar/Sjukdomar/Sjukvardsradgivningen/?CatId=28163&ChapId=28166
Jag längtar givetvis fortfarande efter att få flera barn. Men har ju en hel del annat att ordna till före.
En vän till mig ringde för ett tag sedan och berättade att hon nu väntar en liten. Min reaktion var inte den någon av oss önskat. Men hon vet hur det ligger till för mig. Och gumman du vet att jag är glad för din skull (fast än jag är avundsjuk) ler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar