Min älskade Fredrik, han och jag är som handen och handsken. Vi är så lika men ändå så olika.
Han är den mäst omtäksama människa jag känner. Han är känslosam, öppen och snäll. Nästan dum-snäll.
Han är intelligent, barnkär och stark.
Han kan stå på egna ben, han lagar mat, tvättar, diskar och fixar.
Vi tänker på ungefär samma sätt. Han har väckt känslor i mig som jag inte kan sätta ord på. Jag trodde aldrig att jag kunde känna så här.
Han får mig att må bra. Vi kan prata och vi förstår varandra ( offtast). De få gånger vi har bråkat har även de varit bra.
Jag vet att det inte låter riktigt smart. Men det har varit då vi båda har behöft släppa på trycket.
Vi har "pratat" oss igenom bråken med kanske lite höga röster men löst sakerna väldigt fort. Allt känns så bra.
Vi har inte fått den lättaste starten med sjukdom, tidsbrist för oss mm. Men vi klarar det.
Jag har aldrig haft ett så starkt stöd av någon, som jag har av honom. Även han har sina brister, men de flästa av dem är mer söta än jobbiga.
Han är en arbetsnarkoman om man låter honom jobba på skulla han nog inte göra något annat.
Ronja och han går så bra ihop och hon tycker så mycket om honom. Och jag är så lycklig över att vi har honom i vårat liv.
Jag vet att han en dag kommer att bli en fantastisk pappa. Och han är en helt otroligt underbar kille.
Han är min bästa vän och livskamrat. Jag älskar dig mitt hjärta!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar