fredag 14 november 2014

Ord som skadar mer än vapen!?

Hur tänker jag nu? Jo att visst du kan dö av vapen men om du blir skadad läker oftast det..ett ärr efter en kula..kniv jo det kan kännas av i bland osv... Men ord sårar i hjärtat och det kan du inte läka..tex En lärare i New York undervisade sin klass om mobbning. Hon gav barnen ett papper och sa åt dem att knyckla ihop, hoppa på det, men inte riva av papperet. Sen sa hon åt dem att veckla ut sina papper, släta till dem och se hur ärrade och smutsiga de hade blivit. Då sa hon åt dem att säga förlåt till papperet. Nu fastän de sagt förlåt och försökt fixa till papperet, påpekade hon alla ärr de lämnat. Och att ärren aldrig kommer gå bort hur mycket de än försöker fixa till det. Då berättade hon att det är det som händer när någon mobbar ett annat barn, de kanske säger att de är ledsna men ärren finns kvar för evigt. Att dag ut dag in i flera år höra att man inte duger, att man är en idiot, att man inte klarar av någonting. Det sätter sig så pass mycket så man börjar själv att tro att det är så.. Jag är en idiot som inte klarar av någonting..Varför ska jag då ens prova göra något? Jag kommer inte klara av det! Behöver jag skriva att skolan inte var rolig för min del? Lägg nu på fel sorts förhållanden på det..Jag sökte kärlek fick uppmärksamheten..trodde det var det rätta..Många gånger.. där flera män/pojkar fick göra som dom ville med mig..jag var så rädd att bli utan kärleken, vara ensam. Kalla mig idiot, jag stannar. Använd mig som hemhjälp, jag stannar. Spotta på mig, jag stannar. Gå bakom min rygg och sätt på grannen, jag stannar. Slå mig jag stannar.. Jag hade inte högre värde än så.. Men under min resa har jag träffat på folk som lyft mig, som hjälpt mig att lyfta mig själv. Jag har själv vecklat ut pappret.. men hur mycket jag än försöker så finns mina ärr kvar..Jag har insett vad jag kunnat gjort annorlunda..Jag har lärt känna mig själv och vet varför jag gjort som jag gjort..Jag har lärt mig mina styrkor och svagheter.. Vägen har varit lång och svår och är långt i från slut.. Och vissa ärr kan jag bara inte komma över/ förbi.. Detta med att göra prov! Jag är livrädd för att göra prov..Kallsvettas bara av att tänka på det.. Även om jag vet att jag har fasiet i huvudet.. Jag vet att jag kan det det ska inte vara något problem alls.. Men det sitter en spärr i vägen..kan inte gå in sätta mig och göra det! Varför? Ja jag vet inte riktigt,, kan grunda sig från skolan..Jag hade det svårt med språket skriva läsa.. hade inte tiden för läxor och mådde så pass dåligt så jag fysiskt mådde dåligt av skolan.. att gå till skolan.. Inte många läxförhör jag kunde ännu färre prov jag hade över medel på... Jag tror någonstans att jag inte kommer att klara det.. är så rädd att jag ger fan i att försöka hellre än att misslyckas. Tänk på det ni som läser! Välj orden noga för dom kan skada någon för livet!